Maria Falegård Wahlström – Mamma Mia!

Flyttar!

2010-04-09T16:25:00.001+02:00

Den 9 april 2010 flyttar bloggen till
www.mariafalegard.se

Välkommen dit!

Långrandig vana

2010-04-05T22:49:00.004+02:00

Vi är hemma hos mormor och morfar. På väggen vid tv:n sitter några ramar med foton i, foton på bland annat mig och min lillasyster från när vi var små. Min sjuåring ser lite smått förvirrad ut när han kollar in bilden på mig.

– Känner du igen mig Valentin? Det är jag när jag var ungefär lika gammal som dig.

Paus. Här tänker han så det knakar. Tills han lättat svarar;

– Japp. Du har ju faktiskt randig tröja på dig.

För att förklara hans klarsynthet här, så hänvisar jag till det här inlägget på Twitpic, från när jag packade inför Halmstadvisiten för en månad sedan.

Vad brukar man säga? Ränderna går aldrig ur.

Plötsligt händer det!

2010-04-05T21:28:00.008+02:00

Jag finner inga ord. Men till min stora förvåning och lycka så gjorde Valentin det idag:

...och till 7-åringens stora förvåning blev mitt smått förvirrade svar på hans fråga; "Eh... ja... det där du sa, efter frukten." Jag hörde ju honom säga något i stil med frukt... svärdödla.

A) Liten mus
B) Fruktansvärd ödla
C) Grön växt

Det vill säga; På frågan om vad dinosaurie betyder, råkade jag visst svara grön växt. Jösses.

Nog för att han brukar sitta och läsa lite ord på diverse förpackningar på frukostbordet, eller små utvalda ord ur tv-tablån, men det måste vara helt i sin ordning att drabbas av tillfällig sinnesförvirring när sonen plötsligt börjar läsa hela meningar.

Heja dig, min älskade Valentin!

Solig skitdag

2010-04-03T21:11:00.007+02:00

Eller faktiskt inte. För dagen har varit helt fantastisk. Att se barnen springandes i trädgården i den tiogradiga vårvärmen och strålande solskenet, var en upplevelse i stil med kosläppet! Vilken lycka! De rusade skrattande mellan studsmattan, det nyinköpta bandymålet, sandlådan och uteplatsen. Visste liksom inte var de skulle börja någonstans.

Det visste däremot vi.

Laddade med en rulle hundbajspåsar röjde vi undan spåren från hundens vintriga turer i trädgården. Då, när det var som kallast, kändes det hopplöst att ta sig fram genom det meterdjupa snötäcket och plocka korvar. Idag kändes det som att det ändå kanske hade varit värt ett försök.

Men nu är ordningen återställd och det är dags att slita gräset med hälsan! Hej vår!

Spegel, spegel på väggen där....

2010-04-01T18:56:00.005+02:00

Jag har mycket fint att säga om Odenbadet i Falköping. Bara fint, särskilt nu när familjebadet verkar hålla öppet regelbundet, men en detalj kan jag inte förlika mig med.

En gigantisk helfigurspegel (ok nära på) i duschen. Varför?

Jag vet redan att jag må vara en smula gravid. Och att jag kanske gått upp sisådär 10-15 kilo vid det här laget. Det är fakta. Men att bli stående naken framför en sådan helfigurspegel boostar i dagsläget inte självförtroendet särskilt mycket.

I övrigt är denna skärtorsdag en strålande dag. Glada barn, glada föräldrar och de efterlängtade marknadskaramellerna lyckades vi inhandla på vårmarknaden, utan att blåsa bort i den kraftiga men korta hagelstormen.

Glad påsk!

Hej sommartid!

2010-03-29T19:41:00.002+02:00

– Killar, om en liten stund är det läggdags!
– Mäh! Mamma! Det är ju ljuuust ute?!

Hrm. Känns som jag sagt det där förut. Och känns att jag kommer säga det igen.

Idag är dagen

2010-03-29T16:14:00.001+02:00

Idag är dagen då sjuåringen har med en egen bandyklubba till fritids. Han har valt den själv. En svartvit med orange blad. Och en vit knottrig boll. En egen. Stort.

Försiktigt påpekade han att han i fredags att han önskade sig en egen bandyklubba. Eller att han kanske kunde få köpa en? Tills hans stora lycka tyckte vi det var ett alldeles utmärkt förslag (särskilt med tanke på att önskelistorna i vanliga fall mest brukar innehålla Wii-spel, Wii-spel och ett och ett annat Wii-spel)... och vi meddelade glatt att självklart köper vi en klubba till honom. Sagt och gjort, lördag förmiddag åkte pappa och sjuåring till InterSport för shopping.

Det är rörande hur något så förhållandevis litet kan göra så mycket för en liten sjuåring. När han äter ligger klubban under bordet. När han sover ligger den under sängen.

Idag är det måndag och jag har tänkt på hans glittrande ögon hela dagen. På hur han skrev sitt namn på skaftet och satte en tejpbit över så det inte skulle skrapas bort. Tänkt på hur han stolt bar bandyklubban framför sig på cykelvägen upp mot skolan. Som en vacker diamant på en sidenkudde.

Längtar ihjäl mig efter hämtningen halv fem så jag får fråga honom hur det gått. Helt klart inreder man dagligen nya spännande rum i mammahjärtat.

Morgonfunderingar

2010-03-24T08:05:00.004+01:00

I morgonstressen hinner man ibland med att ventilera lite saker man går och funderar på.

Storebror: Mamma, vet du? Du? Vet du?
Jag: Nej, vad?
Storebror: Du vet hanar... eller ja, du vet små frön... alltså du har typ ägg i din mage och när fröet fastnar på ägget så växer det och blir en bebis sen! Det har jag lärt mig i skolan!
Jag: Ja det stämmer ju, visst är det häftigt!
Lillebror: Å, å, å duuuu? Mamma, mamma, mamma! Vet du vaaa'?
Jag: Ja, Alve?
Lillebror: Vet du... du? Jag tycker det ska bli hääärligt att klippa lite gräs sen. Med pappa. När det inte är snö.

Från fröer och ägg till gräsklippare liksom. Gäller att utnyttja tiden på bästa sätt.

Mycket snurr

2010-03-22T20:57:00.004+01:00

Det är mycket nu, därav min tillfälliga bloggsvacka. Till exempel är det mycket dålig ordning på vårkläderna som var tänkta att ärvas av lillebror vid det här laget. Med andra ord är det mycket svårt att veta vad som behöver inhandlas eller inte. Det är dessutom väldigt mycket tvätt som ska vikas in i garderoberna (ett resultat av att maken sköter sin del av tvättansvaret lysande, och jag kanske lite mindre lysande). Det är mycket lite tid från att vi kommer hem från jobb och dagis, tills läggdags hägrar, vilket gör att det sällan blir mycket gjort åt varken tvätthögar eller inventering av ytterkläder. Men vi kramas mycket. Och spelar vansinnigt mycket Uno (eller alldeles lagom mycket om man frågar sjuåringen).

Och jag är mycket lycklig över att idag ha hört bebisens hjärtljud för första gången.

Rätt medicin

2010-03-17T23:10:00.004+01:00

Sjuåringen har förmodligen fått öroninflammation. Dessutom en kväll då allt är lite extra stökigt. Jag åkte iväg för att vara med på ett årsmöte men messade hem till pappan efter en stund för att kolla hur det gått med örat. Om det blivit värre eller bättre.

Någon minut senare landar den här i min telefon:

Där har vi det ultimata botemedlet mot det mesta. En tappad framtand!

Alvedon, släng dig i väggen liksom.

Orättvist!

2010-03-12T21:52:00.001+01:00

Okej. Det positiva är att jag är i Halmstad över helgen, hos härliga vänner. Och att vi har spabehandling inbokad på söndag.

Det negativa är att jag fått maginfluensa.

Inventering

2010-03-12T09:22:00.004+01:00

I mössa, 2 par vantar, 2 par solglasögon, 2 mobilladdare, telefon, 7 pennor, plånbok, 2 pkt servetter, Läkerol Salmiak, 2 nässpray (vuxna/barn), 2 Ica-kvitton, läppglans, läppbalsam, täckstift, plåster, alvedon, barnalvedon, extrakalsonger storlek 98, barnscarf, en rosa present, en lekkloss och leksakstelefon, en banan och 2 tågbiljetter.

Någon dag kanske jag skulle ta och rensa lite i väskan. För stunden letade jag bara reda på tågbiljetterna. Ett under, kan man tycka, att jag hittade dem.

Trissläge

2010-03-10T21:09:00.002+01:00

Lillebror hittar en oöppnad tablettask. Lillebror öppnar den hittills oöppnade tablettasken. Lillebror tar ur en zoogodis ur den numera öppnade tablettasken. Mamman säger:

– Du, spara den där till lördag istället hördu. Vi ska ju borsta tänderna nu.

Lillebror lägger tillbaka godisen i tablettasken. Lillebror stänger tablettasken och ställer undan den.

Mamman borde köpa en triss. För plötsligt händer det.

Lyckosparkar!

2010-03-07T17:30:00.002+01:00

Alltså. Det har börjat sparka ordentligt där inne. Äntligen! Jag fnissar inombords och utombords av lycka för varenda lite puff som dyker upp. Lycka. Regelbunden lycka.

Ja, det var faktiskt bara det jag ville säga.

Ändrade planer

2010-03-06T17:26:00.002+01:00

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Stackars 3-åringen fick plötsligt ont i magen, knallade in på toaletten och vips så hade maginfluensan intagit huset igen.

Just idag var inte maginfluensan det jobbiga för lillebror, utan det faktum att han inte längre kunde sova över hos mormor. Övernattningen som han pratat oavbrutet om det senaste dygnet. Väskan var packad med leksak, puttekulor, böcker, pyjamas, Upp-filmen och lördagsgodis. Nu skulle det vara hans tur! Och mormor hade glass i sin frys. Det hade han minsann försäkrat sig om (hade hon inte haft det skulle han med all säkerhet ha smugglat ner ett par Piggelin hemifrån).

Det skar i mitt hjärta när han ringde mormor och, genom en stril av tårar, berättade att det "hade kommit ett kräk igen".

Nåväl. Snipp snapp snut. Det blir en smått avtrubbad lördagkväll med melodifestival, hyrfilm och majsvälling.

Mark! Det är mark!

2010-03-04T08:18:00.003+01:00

Det har varit ganska snöigt, ganska länge nu. Man tror ibland man glömt hur solvärme känns och hur gräset ser ut och hur det känns att promenera på astfalt.

Priset tog småkillarna i morse när vi steg utanför dörren, och de båda två samtidigt upptäckte att man kunde se marken på uppfarten. Där var minsann en ganska stor fläck där plattorna stack fram ur den stenhårt packade snön.

– Mammaaaa! Kolla! Joooord! Och steen mamma!
– Wohooooo! Ja, han har rätt mamma, det är mark här, på riktigt!

Vi har sagt det förr, men vi kan väl ta det igen. När till och med barnen börjar ledsna på snön, då är man väl berättigad till det som gnällig vuxen också?

Simultanfail

2010-03-02T22:14:00.002+01:00

Jag sitter ganska ofta med laptopen i knät. Framför tv:n. Och pysslar med jobbgrejer. Att kombinera Twitterflödet med tv-tittande är faktiskt ganska roande och i kväll hade jag även inDesign öppet och satt och jobbade ganska intensivt.

Det gjorde mig inte direkt uppmärksam på vad som försiggick på tv:n. Men jag hörde ishallssorl. Rinkljud. På ett ungefär.

– Mats, är det någon viktig match du kollar eller kan vi byta?
– Nej, vi kan byta.

Mats byter till King Kong från 1976.

– Mats. Ok. Hockey var bra.
– Det var bandy älskling.

Jag dyker ner med näsan i datorn och återgår till mitt utan att förnedra mig ytterligare. En stund senare ser jag någon twittra om svärdfiskar på Discovery Channel. Med tanke på mannens djurintresse tar jag chansen att raskt reparera min brist på engagemang.

– Du! Det handlar om svärdfiskar på Discovery nu!
– Ja du Mia... jag har kollat på det i sju minuter.

Äh. Jag kan faktiskt göra flera saker samtidigt. Egentligen.

Dunderdag

2010-02-28T22:08:00.003+01:00

Jag brukar snacka om stjärnor i mammahimlen när man gör något så där oerhört föredömligt, men idag vet jag inte vilken himmel jag hade hamnat i. Den med blixtar och dunder förmodligen.

Hur kan det bli så? Jag hade ingen som helst anledning att vara som en tickande bomb idag. Jag har sovit bra, ätit bra, jag fyllde år igår och hade världens härligaste födelsedag och fick världens härligaste rosenbuketter i olika färger från mina fantastiska grabbar. Jag somnade i tid, vaknade i lagom tid. Det är helg och jag har mycket kul att se fram emot i veckan som kommer. Jag kan alltså inte ens skylla på söndagsångest.

Med allt detta i bakhuvudet känner jag mig som världens skitmamma och skitfru som otacksamt åskar sig igenom hela dagen (tro mig: HELA dagen).

Men det är kanske det. Gravidkossan måste få pysa över någon gång.

Låt oss hoppas på att det räckte med den här dagen. För allas bästa.

Upp som en sol– ned med ett brak

2010-02-26T21:58:00.005+01:00

Den här dagen började bra. Sol, töväder och glada ungar. So far so good. Efter att Valentin kommit hem från skolan beslutade vi oss för att skyffla bort all snö och is från den stackars studsmattan. Den sackade rejält på mitten och det kändes som det var dags för lite livräddning där...

Fortfarande bra dag. Snön borta med stor hjälp av små barn.

Men så skulle vi in igen, genom den snötäckta trädgården och det var kanske inte det lättaste. Storebror fick mina nycklar och knatade iväg till framsidan med uppgift att låsa upp altandörren åt mig och lillebror istället, så vi kunde ta oss in den vägen.

Fortfarande bra dag.

Lillebror och jag började ta oss fram mot uteplatsen genom snön, vilket inte gick jättebra. Lillebror är liten och jag aningen gravid så ingen av oss var så snabb. I ett försök att lyfta honom framåt, måste jag trampat på något ojämnt där under all snö för plötsligt vek sig bara benen under mig och jag hörde/kände hur det knäppte till i fotleden.

Aj. Dålig dag.

Storebror, som vid det här laget hunnit ut på baksidan, drog med viss möda upp sin ylande genomblöta mamma ur snön och hjälpte både mig och lillebror in.

Städningen inför morgondagens kalas blev det inte mycket med. Jag hann dammsuga kök och vardagsrum, rullandes runt på en stol med hjul... innan jag insåg att det egentligen inte var så viktigt. Men nåväl, gott i det onda är att mormor kört iväg med källsorteringen, mannen tejpat ond fot, veckohandlat och hämtat thaimat. Sonen dukat och plockat undan och lillebror har mest kramats och pussats. Vem kan egentligen må så dåligt då?

Som avslutning på den här dagen ska jag nu dyka ner i det här:

Grötig diskussion

2010-02-24T17:48:00.001+01:00

Visningsdag på dagis morgon. Lillebror missade den förra gången, så när jag läste lappen på dagis idag meddelade jag glatt;

– Alve! Imorgon får du ta med dig en grej till dagis, något du GILLAR!
– Risgrynsgröööt?

Jojo. I skrivandets stund pågår här en långdragen diskussion om huruvida man får ta med sig risgrynsgröt till dagis eller ej. Har vi tur så landar det i något med horn. Eller möjligtvis en tiger.

Säga vad man vill, men de är envisa förhandlare, mina ungar.

Namnsdagslycka

2010-02-23T20:24:00.007+01:00

Storebror Valentin har namnsdag på Alla hjärtans dag. Eftersom det är en lite speciell dag så är det ju ganska enkelt att komma ihåg att gratulera honom då. Till lillebror Alves stora förtret har han ingen egen namnsdag, men i år kom brorsorna överens om att de skulle dela på Alla hjärtans dag. Och ha namnsdag den 14 februari, båda två. Det tyckte vi var en utmärkt idé.

Men, så kom min kompanjon på att Alve ju har en Bolibompanamnsdag. Bolibompagänget lottar varje dag ut ett namn som får sin namnsdag i Bolibompakalendern. Det visade sig med andra ord att Alve trots allt hade ett eget datum, den 12 februari.

Så nu har vi kollat (tack återigen, svt play) på namnsdagsklippet i Bolibompasändningen, från den 12 februari, gissningsvis ett tjugotal gånger. Ikväll konstaterade en suckande men ganska road storebror att han nu "hade sagt GRATTIS! till lillebror 16 gånger..." och så körde klippet återigen igång och då var det dags igen. Och igen. Och igen.

Spänningen är enorm när Bolibompatjejen ska till att presentera dagens namn...

...och sedan bubblar en lika enorm förtjusning och lycka upp, när samma bolibompatjej glatt utbrister GRATTIS ALVE!

Så tack Bolibompa för ett härligt initiativ! Nu tar Alve med råge igen de namnsdagar han gått miste om tidigare!

Bebisträning

2010-02-22T20:35:00.004+01:00

Nu har frågorna om varför inte bebisen kommer ut NU ebbat ut. Istället har det dykt upp diverse frågor om vad bebisen kan göra och inte göra. Och vi har förklarat att små bebisar inte kan mycket mer än äta, sova och bajsa. Och att de måste gråta när de vill säga något, för att de inte kan några ord.

Så nu leker barnen bebislekar för fullt. Alltså som mamma-pappa-barn, fast modifierat till "brorsa och barn".

Det roliga med hela situationen är att den brorsa som agerar bebis, mest verkar ligga och skrika av olika anledningar. Oavbrutet.

Jaja. Bra träning hur som helst, då är de härdade sedan.

Rakt besked

2010-02-21T20:11:00.005+01:00

Vissa taktiska beslut här hemma, går mycket enklare fram när de levereras av storebror.

Lillebror: Duuu, Valle?
Storebror: Mmm.
Lillebror: Jag får inte spela Shrek-spelet va?
Storebror: Näh.
Lillebror: Vaffö får jag inte de' då?
Storebror: Då lär du dig och slåss du vet.
Lillebror: Ja just de'.

Så kan man ju också uttrycka det. Själv brukar jag köra med åldersgränsgrejen. Den är så härligt glasklar liksom. Men alla är vi ju olika.

Sparka, tack!

2010-02-16T20:09:00.002+01:00

Det har, till skillnad från tidigare graviditeter, än så länge varit en lugn liten krabat där inne. I magen. Grejen är att det är psykiskt jobbigt med lugna krabater.

Man har ingen kontroll över hur bebisen mår där inne och ett litet livstecken kan få vilken dag som helst att spricka ut i ihållande solsken.

Jag satt länge, länge i soffan igår kväll med handen på magen. Fullt koncentrerad för att känna någonting. Vad som helst. Ett litet pirr, en litet bubbel. Vad som helst hade dugit gott, men nej. Icke.

När jag sent om sider lagt mig för att sova. När det var alldeles mörkt och tyst och tv:n avstängd. Då blev det minsann lite fart där inne. Mitt ansiktsuttryck i det läget hade i vilket uppslagsverk som helst varit den ultimata tolkningen av ren lättnad.

Så där låg jag i mörkret och log med hela ansiktet för att någon sparkade lite på mig där inne.

Hej bebis, tack för att du hörde av dig!

Tålamodsträning

2010-02-15T17:55:00.003+01:00

Så här kan ordväxlingen gå till mellan mig och sjuåringen en helt vanlig måndagmorgon.

– Valentin, glöm inte att fleecen hänger i ditt rum.
– Mäh ååååh! MÅSTE du säga det HELA TIDEN?
– Jag har inte sagt det förut.
– JOOOHOOO du sa det IGÅR!
– Ok, men du kommer ihåg den nu?
– Ååååh...

25 sekunder senare är samme sjuåring påväg ner för trappan utan fleece.

– Valentin, fleecen.
– Mäh ÅÅÅÅH! Det kunde du väl sagt lite TIDIGARE!

Mäh åååh, vilken härlig intervallträning det här är för mammatålamodet. Den bästa.

Sockertaktik

2010-02-13T15:41:00.004+01:00

Så. Nya strategin är i full gång. Har överlämnat lördagsgodiset till överraskad lillebror. Jag förväntar mig att han ändå hinner bli hungrig till middag vid sjutiden. Och att sockerchocken är long gone när det är dags för nattning.

Special needs

2010-02-12T22:10:00.001+01:00

Vad jag eller vi än bestämmer oss för att skaffa så är det alltid ett meck att hitta någon som faktiskt säljer det. Oavsett om det gäller köksprylar och nivålister eller krokar och fruktfat.

– Varför är det alltid så där, frågade jag Mats.
– Hur?
– Att när man väl bestämt sig för något så finns det inte att få tag i.
– Vi är sådana.
– Ja, jag vet, men det är surt ändå.
– Äh, det är ju bara att inse.
– Inse vad?
– Att vi är 30 plus nu och att det inte kommer att ändra sig. Bara att leta.
– Du är 40 plus, älskling.
– Nu tycker jag du är lite väl specifik.

Men. Oavsett ålder. Här finns Sveriges bästa webbshop.

Snoppchock

2010-02-10T21:30:00.003+01:00

Haha! Det här är ju lysande. Expressen ödslar nyhetsutrymme till att kommentera ett garnnystan i Bolibompa. Som råkar likna en snopp.

Pricken över i är Ketchupmammans go'a inlägg här.

Kids, världen är inte alltid så snäll

2010-02-09T22:07:00.003+01:00

Superhjältar är bra. Jag läste någon gång att genom att barnen kollar på eller läser om t.ex. Spiderman eller Superman lär de sig inte att det onda finns, de lär sig att det går att besegra.

Det lät sunt tycker jag.

Men så har vi vardagen. Vardagen där favoritshortsen försvinner för att de glömts kvar i tennishallen. Pappan letar förgäves och mamman förklarar att de inte finns kvar.

Vi skaffar nya shorts och en ny gympapåse packas, med uppmaningen att komma ihåg att ta med kläderna tillbaka så de inte försvinner.

– Men vaddå? Ingen annan kan ta med dem, för de har inte likadana shorts som mig?
– Nej, men… ja. Det finns folk som ännu inte fattat att man inte får ta saker.

Det skär i hjärtat att behöva släppa bomben att det finns folk som faktiskt snor favoritshorts.

En gympapåse kan spegla världen för en liten besviken sjuåring.

Dinosauriedebatten

2010-02-08T20:53:00.002+01:00

Alltså. Det här med Birgitta Ohlsson som tackat ja till uppdraget som EU-minister, samtidigt som hon väntar barn. Grattis Birgitta och lycka till på nya jobbet!

Konstigare än så är det inte. Jag kan inte se anledningen till att andra ska lägga sig i hennes yrkesval. Det är 2010. Jämställdhetsdebatterna har duggat tätt under många år tillbaka nu och att ens behöva läsa de uråldriga åsikter som nu kryper fram är tragiskt.

Dinosaurierna dansar runt och brölar om hur en mamma ska må och hur en mamma ska göra och agera när hon får barn. Att en mamma inte klarar att vara mer än mamma. Som sagt. År 2010 kan vi väl vara överens om att lämna det till varje enskild familj att avgöra.

Jag har fått mina barn samtidigt som jag drivit företaget. Jag har fortsatt göra det jag älskar att göra. Fortsatt att vara den jag älskar att vara. Jag älskar mina ungar och jag älskar mitt jobb. Därför var och är mitt val hur enkelt som helst. Jag gör båda! Hade jag inte haft förmånen att göra det jag gör, så hade kanske mitt val sett annorlunda ut. Då kanske det hade varit välkommet med en lång mammaledighet. Men då hade även det varit mitt eget val.

Och en nyhet till till alla er dinosaurier där ute. 2010 kan en mamma vara nära sina barn även utanför hemmets fyra väggar. Man kan amma och krama och avguda dem oavsett om man tar med jobbet hem eller om man rullar barnvagnen till jobbet.

Så kan vi sluta tjafsa och gå vidare i utvecklingen nu, tack.

Den här debattartikeln säger allt som behöver sägas.

Jag, tandfen

2010-02-08T19:10:00.002+01:00

Det har varit ganska mycket snack om Tandfen den senaste tiden. Om olika strategier kring hur man lämnar över den tappade tanden till Tandfen. Vi, till exempel, lägger tanden i en liten mugg vatten. Fast tyvärr brukar inte vår Tandfé hitta muggen förrän några dagar senare.

Så i helgen, efter inrådan från sjuåringens kloke kompis, kom vi överens om att byta strategi. Man ska tydligen lägga tanden under sin huvudkudde istället. Och vips – när man vaknar ligger där en liten leksak istället.

Idag när jag hämtade från fritids var tanden inte längre lös, den var loss. Men knappt hann storebror visa mig den söta gluggen förrän han lite försiktigt utbrast;

– Men du. Mamma. Vi kan ju vänta lite med att lägga tanden under kudden så ni hinner fixa en leksak först. Om det är du och pappa som gör det alltså. Typ?

Haha! Menar han då att man kanske är förlåten för att "tandfen" dröjer ett dygn eller två?

Tecken

2010-02-06T09:19:00.004+01:00

Ännu ett tecken på att tiden går väldigt väldigt fort. När jag vaknade imorse kring halv åtta satt sjuåringen redan i soffan och kollade på barnprogram. Herregud, hur länge har han varit vaken, tänkte jag i mitt stilla sinne. Jag måste verkligen säga till honom att, om han vaknar, så måste han gå in till mig först. Så det inte blir barnprogram mitt i natten.

Vid frukosten frågade jag, utan att egentligen förvänta mig ett svar;
– När vaknade du imorse då Valentin?
– 6.45! Det är ju typ samma som det brukar stå när jag går upp när vi inte är lediga.

Bra där.

Olägligt läggdags

2010-02-03T19:39:00.003+01:00

Typiskt att barnen alltid ska vara så söta vänner precis när det är läggdags. Nu har det suttit och spelat Mario Kart ihop. Storebror lär lillebror lite engelska. Lillebror lär storebror att ha tålamod med småsyskon. Känns det som.

Grejen är att det är skitsöta och alldeles bedårande där de sitter tätt ihop i soffan under filten. Och jag måste vara den som klampar in i himmelriket och viftar med tandborste och pyjamas.

Som sagt. Dumma mig. :)

Dumma mig!

2010-02-03T07:53:00.005+01:00

Vi hade en kort liten diskussion för någon vecka sedan, på Tösaträffen närmare bestämt. Eller nja, diskussion kanske man inte kan kalla det. Vi sa våra åsikter och bytte sedan ämne.

Frågan gällde huruvida det är rätt av barn att säga "Dumma dig!" eller inte. En del tyckte att det var helt fel och att barnen absolut inte fick ta ordet "dumma" i sin mun. Jag tyckte tvärtom. Nu har jag funderat klart över varför:

Ordet dum, när det kommer från en vuxen som läst svenska och har sisådär några tusen gånger så stort ordförråd som en treåring, står för korkad. Ordet dum, för en treåring som gör allt för att göra sig förstådd, betyder med all säkerhet "elak". Anledningen till att jag, när lillebror säger "Dumma dig mamma!" till mig, inte sparkar bakut är att han då helt enkelt tycker att jag varit taskig mot honom. Jag kan inte för min värld hitta en anledning till varför han inte skulle berätta det för mig. Jag vill absolut att han ska bli arg på mig om det finns en anledning till det. Att han ska visa vad han känner, oavsett om det är ilska, besvikelse, kärlek eller pur glädje.

Visst, jag kanske inte jublar när han ilsknar till för saker som är självklara för mig som mamma, men vill ju att han lär sig från början att det är helt ok att markera när man är arg eller ledsen eller besviken. I något år kommer beskrivningen av den känslan vara "dumma dig". So be it. Därefter kommer hans ordförråd tillåta att han helt enkelt argumenterar istället. Med facit i hand så känns "dumma-dig-perioden" lika naturlig som "lägga-sig-på-golvet-och-skrika-perioden" eller "stoppa-allt-i-munnen-perioden". Han använder sig av de resurser han har tills det är läge att gå vidare.

Att säga dumma dig utan minsta anledning däremot, är ju helt fel. Men det har ju inget med själva ordet att göra utan timing. Timing som ibland kan vara hårfin. För jag tycker ju självklart att det är helt rimligt att jag stänger av badvattnet för honom när jag tycker att det börjar bli för mycket. Men om han nu vill ha mer badvatten och älskar att bada så tycker han ju att jag är dum mot honom som gör så. Att då säga till honom att "Nej Alve, så får du inte säga" känns konstigt. Han blir arg och besviken och då berättar han det för mig.

Han får ju sällan sin treåriga stenhårda vilja igenom för det. Men jag tycker han gör rätt i att försöka.

I min mammavärld känns det bra så.

Seg helg

2010-01-31T22:35:00.002+01:00

Lite seg har den allt varit, helgen. Efter att inte ha varit hängig på... ja, länge... blev jag både lite förvånad och irriterad över att jag i fredags plötsligt kände mig både trött, förkyld och risig i största allmänhet.

Men med hjälp av några sköna fleecefiltar, lika sköna ungar och ganska mycket sömn kände jag mig idag tillräckligt pigg för att fylla på kanelbullsförrådet i frysen. Kanske också för att täcka över de där små vardagsfadäserna som plötsligt känns som djupa avgrunder bara för att man är lite nere och tycker lite synd om sig själv.

Som när lillebror mitt under Robinsonfinalen väljer att gå ut i köket och hämta mjölk. Mjölk som han råkar spilla ut över hela (ja: hela) köksgolvet.

Fast såhär i efterhand missade jag ju inget direkt. Hade jag i förhand kännt till hur finalen skulle gå till, hade jag nog gladeligen skurat golvet istället, även utan mjölkspill.

Sista pusselbiten?

2010-01-28T21:16:00.003+01:00

Sista biten i vuxenpusslet är lagd. Eller familjepusslet. Eller vad du nu vill kalla det. Villa, kombi, hund, barn, pensionssparande, veckomatsedel... och så ikväll satt det:

Matkassan insatt på ICA-kortet.

Så vad gör vi nu då? Husvagn är inte aktuellt, men annars är jag öppen för förslag.

Middagsro

2010-01-25T22:30:00.003+01:00

Helt otroligt. För några månader sedan liknade våra vardagsmiddagar rena rama sjöslaget. Så plötsligt, när vi satt och käkade tidigare ikväll, så inser jag att vi nu hamnat i raka motsatsen – vardagsmyset. Fyra personer runt ett middagsbord med skratt, prat och mys som fick de där trista vardagsmakaronerna att kännas riktigt lyxiga.

Förklaringen verkar ligga i att lillebror efter eget iniativ passerat tupplurgränsen och landat på andra sidan med bravur. Med andra ord; inga världskrig kvällstid längre. Åtminstone inga som relaterar till utebliven dagssömn.

Go lillebror!

Helgen som var

2010-01-24T23:23:00.003+01:00

Jojo. Här har hänt en del i helgen. Valentin har haft sitt 7-årskalas tillsammans med jämnårige klasskompisen och resten av gänget. 19 glada ungar fyllde gympasalen med skratt, lek och ett och annat godispapper.

Men det har hänt andra stora grejer också. Lillebror ska flytta hemifrån. Säger han.

Detta beslut togs tydligen i lördags förmiddag, när jag passade på att ta en kopp kaffe och kolla Nyhetsmorgon, i tron att lillebror lekte i godan ro. I den tron njöt jag av mitt kaffe fram tills jag hörde en duns nere i hallen. Dunsen kom från ett soffbord som inte längre stod på sin plats i gästrummet utan halvvägs ut i farstun.

Det lyste i ögonen på lillebror när han någon minut senare stolt förklarade att...

– Det är hjuuul på det bordet mamma! Jag bara packar lite saker du vet. Jag packar bordet också.

Han hade även packat pappans träningsväska (inklusive pappans två tennisrackets) och sju hyllplan, tillhörande en Billly cd-hylla.

Nu är jag ju ganska ny på det här med barn som flyttar hemifrån och så, men tills denna nyck dycker upp igen bör jag kanske fundera på att skicka med honom lite välling.

Eller låsa dörren.

Hörs jag?

2010-01-19T19:46:00.003+01:00

Ett försök till konversation med smågrabbar i soffan kl. 19.46 tisdag kväll. Jag pausar Scooby Doo-filmen innan den börjat och placerar mig strategiskt mitt framför tv:n.

– Alltså. Nu sätter vi igång filmen och ni kommer inte att hinna se klart. Hör du mig nu också Alve?

– Mmm.

– Jag kommer trycka på play, och om en liten liten stund kommer jag att säga till att det är läggdags. Då pausar vi filmen och om ni sköter er nu så är det ok att se färdigt den imorgon. EFTER dagis och fritids. Är det ok?

– Mmm.

– Ni kommer alltså INTE att se klart på filmen idag.

– Mmm.

Intressant att se om de minns att de hört mig även om 20 minuter.

Morgon att minnas

2010-01-19T13:53:00.001+01:00

Vissa dagar önskar jag att vi hade ett övervakningssystem installerat i vårt hus. Så man kunde gå in i efterhand och hämta vardagsglimtar och händelser och spara!

Som i morse.

6.30 kommer en smått besvärad, men fullt påklädd sjuåring in i på toaletten och påpekar att vi nog får köpa en ny väckarklocka till honom för att den har inte ringt. Jag förklarar att den inte har ringt än för att han vaknat innan 6.45, som den är inställd på.

Han går ut i köket och kommer tillbaka med en liter mjölk från kylen. "Mamma, har det varit 22 än? Kan man dricka den här eller?" Han pekar på datumstämpeln på förpackningen. Jag försäkrar honom om att den går jättebra att dricka.

Han piper iväg ut i köket igen och ropar, liksom i farten, "Har Tjorven (hunden) fått mat eller?!"

Därefter ger han hunden mat, sätter sig och äter frukost som han själv fixat, plockar in alla grejer efter sig och går och slår på barnprogrammen.

Där ungefär skulle väckarklockan ha ringt.

Och där ungefär blev jag återigen medveten om hur stor han håller på att bli.

Hur tänkte jag här?

2010-01-16T23:59:00.000+01:00

Idag lärde jag min sjuåring att blåsa upp ballonger. Det var ju roligt, tyckte både han och lillebror. Jag också, eftersom jag slapp agera någon slags kompressor-på-beställning där mitt i leken.

Ännu roligare tyckte de att det var när storebror, mitt i blåsandet råkade tappa en ballong som med ett pruttande ljud for iväg med en rasande fart genom rummet. En bra stund efter det for det pruttande ballonger kors och tvärs över våra huvuden.

Vänta bara. Ännu roligare blev det när jag av någon konstig anledning fick för mig att berätta för barnen att om man kniper åt om den uppblåsta ballongens flärp, och drar med båda händerna åt sidorna, och sedan sakta pyser ut luften... så tjuter den. Jättehögt.

Jublet nådde inga gränser. Inte oljudet heller.

Hur, jag bara undrar, HUR tänkte jag där?

En så'n gågrej

2010-01-15T21:15:00.003+01:00

Vi sitter och myser framför tv:n, jag och min sjuåring. Det blir reklam och han får syn på någon motionsgrej (tror jag, jag satt i andra tankar), och utbrister:

– Du! Mamma! En så'n där gågrej borde du köpa! Då kunde du gå här i vardagsrummet istället för att springa omkring ute när det typ är kallt eller regnar.

Tanken är ju väldigt söt. Men just det där med att komma utanför dörren... det är ju liksom halva grejen med att springa eller promenera.

Bloggodis

2010-01-15T18:55:00.002+01:00

För ett tag sedan hörde jag uttrycket "Har aldrig förstått mig på bloggkulturen" och strax därpå "Näh, jag läser aldrig några bloggar, det är inte intressant".

Har tänkt ganska mycket på det där. Personligen tycker jag att bloggkulturen är alldeles fantastisk. De bloggar jag följer förgyller verkligen. Det är människoöden, humor, känslor, vackra vardagsminnen, information och nyheter. Det är hela världen i små delar... bloggar som berättar en vacker vardagshistoria eller bloggar som informerar eller analyserar. En mix av må bra-bloggar och bra att ha-bloggar. Jag tycker det är helt fantastiskt att folk vill dela med sig! Oavsett om det handlar om sina egna betraktelser eller viktig information som kan vara av värde för andra. Visst läser jag även böcker med påhittade historier och intriger men det är något alldeles speciellt med att följa en äkta person, ett äkta liv.

Det finns ju självklart många fler där ute som fortfarande suckar och pustar åt bloggar, och som ännu inte förstått vad det handlar om. Klicka till exempel runt hos Heja Abbe, Lotta, Linda eller hos Ninni (för att bara nämna fyra härliga människor som är mer än läsvärda).

Livsbloggar när de är som allra finast.

Kisskydd

2010-01-14T22:05:00.007+01:00

Idag inhandlade mormor lite nya kisskydd (eller plastad frotté som det så vackert heter) till lillebrors säng. Det var välbehövligt eftersom de gamla är ganska slitna vid det här laget.

Det råder dock vissa meningsskiljaktigheter kring vad man ska ha dessa kisskydd till.

Lillebror (som är en ganska bestämd lillebror) tänkte att man kunde mäta pappa med dem:

...och mäta sig själv för att kolla skillnaden:

Och sedan ska man tydligen kunna ligga och kramas och filosofera lite på det också:

Halvskönt kanske om du frågar mig, men det blev onekligen ganska rolig underhållning i middagsfixet.

Vardagkväll igen

2010-01-12T21:23:00.002+01:00

Efter två roliga jobb-, dagis- och skoldagar börjar det visa sig att vardagen är igång. Till exempel genom att alla (man, barn och hund) stensover klockan halv nio på kvällen. Själv sitter jag, gissningsvis lika trött, uppkrupen i tv-soffan. Vill liksom njuta en liten stund av att ha fjärrkontroll, filtar och hela huset lite för mig själv. Men så inser jag att jag är för trött för att ens resa mig och hämta den där fjärrkontrollen.

Så nu sitter jag och kisar mot ett halvtaskigt mäklarprogram på åttan. Oförmögen att orka byta kanal.

Så vi säger väl så. Natti natti.

Vardagsdags

2010-01-10T22:20:00.005+01:00

Jag har gjort ett tappert försök att underlätta vardagens återkomst i våra liv imorgon bitti. Jag har 1) Ställt klockan, visst ganska självklart 2) Packat barnens väskor och lagt fram kläder 3) Lagt fram mina egna kläder 4) Lokaliserat nycklar, plånbok och och 5) Blandat klart vällingen till lillebror och ställt i kylen.

Ja jösses. I vanliga fall brukar jag bara köra punkt 1 och ibland 5. Resterande brukar liksom lösa sig, om än med andan i halsen.

Storebror hade dock en extra uppmaning som han vänligt men bestämt förmedlade efter att vi läst kvällens Sune-kapitel;

– Du mamma. Tänk nu på att du kanske inte ska ligga på magen när du somnar.
– Magen?
– Ja. Då kanske du klämmer bebisen vet du. Mot ryggen liksom.
– Ah! Nej, det ska jag inte göra.
– Du får ligga på sidan eller så får du ha magen typ mot taket. Det kanske funkar eller?

Med den underbara omtanken i bakhuvudet kommer jag nu slumra in (utan att blippa mer på mobil eller dator) och vakna pigg och alert imorgon. Med batterierna fulladdade inför en rolig vår. Jojo.

Slördag

2010-01-09T10:39:00.003+01:00

Det är sådär konstigt tyst här. Lillebror är hos mormor och morfar, storebror hos kompisen och mannen spelar bowlingmatch. Jag lyckas inte ta mig för någonting alls. Pyjamas och filt framför Nyhetsmorgon.

Men om jag tänker efter lite så känns det helt rätt. Mer mystid åt mammorna!

Vardagslycka 2.0

2010-01-07T22:21:00.004+01:00

Vår julgran är officiellt avliden. Den rasade hastigt mot slutet och skulle ikväll plockats ner och kanske mött sitt öde i den ständigt varma kaminen. Men icke.

Jag har istället ägnat kvällen till att 1) natta treåring som vägrat somna och 2) letat halvt ihjäl mig efter sjuåringens Bakugankulor. Eller rättare sagt hela burken med Bakugankulorna i. Den fanns ingenstans. Vi letade överallt på golven, bakom soffor och på bord, i fönster och på hyllor, i skåp och i alla lillebrors leksakslådor (där hamnar nämligen våra saker ganska ofta).

Men nej.

Sjuåringens ansiktsuttryck blev allt mer uppgivet men vi letade tappert vidare. Till och med på ställen som vi redan letat på, bara för att. Bara för att liksom hålla lågan uppe.

Skulle tro att det enda stället vi inte kollade var under sängen, storebrors säng. Där stod nämligen två lekbackar (som vi däremot kollade i) och en resväska. Så i min enfald tänkte jag att nej, där innanför kan den ju ändå inte vara.

Efter nattningen kom ett lyckosamt sms-tips från lillebrors gudpappa, som var en i gänget fikagäster i förmiddags. Jag smög in i det då nedsläckta barnrummet och trevade under sängen. Och där var den ju.

Försiktigt ställde jag ner Bakuganburken på kudden bredvid den slumrande storebrorsan. Han kan inte ha sovit särskilt hårt, för han kikade yrvaket upp på mig med ett trött men lyckligt leende. Att påstå att storebrors ögon lyste upp hela rummet vore en underdrift.

Vardagslycka när den är som bäst. Slog nog den här med hästlängder.

Godnattsång

2010-01-06T23:05:00.006+01:00

Lite för mycket fika i magen, lite för trött och lite för mycket är klockan för att min plan att gå och lägga mig i tid ska hålla fullt ut om jag bestämmer mig för att sätta mig och skriva nu. Vi kör (efter rekommendation härifrån) en truddelutt istället.

Det här är bra. Och resten också.

Pappa får spel?

2010-01-05T23:56:00.005+01:00

Har varit en skön Trettondagsafton med sväng till Fivlered, en sväng till Floby och en sväng ner i diket. Det sistnämnda är som tur är en kort och inte alls så spännande historia. Men att få möte på en mycket, mycket smal vinterväg är inte det ultimata.

Men det ultimata är följande. Vi kan ha hittat det. Pappaspelet (se här). Ni vet, spelet som pappan, alias vinnarskallen, roas av (läs: "nog kan vinna i"). Vinnarskallen tyckte spelet i fråga var så trevligt att vi andra (fyra barn och tre vuxna) fick tjata skavsår i öronen på honom för att engagera sig i pizzabeställningen. Har sällan hänt.

Spelet heter Wii Sports Resort. Storebror har i och för sig inte provat så mycket ännu. Kanske lika bra att pappsen får lite försprång. För husfridens skull.

Graviditetstecken

2010-01-03T18:58:00.004+01:00

Det känns fortfarande lite overkligt det här med knyttet i magen. Mest för att jag inte känner något ännu utan bara är allmänt... fluffig?

Men så finner jag mig själv storgråtandes till En värsting till syster. Nunnefilmen. Whoopie-filmen. Ja, herregud.

Är inte det ett graviditetstecken som heter duga?

Tungvrickar'n

2010-01-03T12:36:00.000+01:00

När man är tre år är det inte alltid som alla bokstäver och ord kommer ut som de ska ur munnen. Som ordet sjörövare.

– Schwöiiiwöö…!
– Ja! Nästan Alve!
– NEJE!
– Jo försök igen.
– Wöischöwai… sörwörijar… wöschöö… MÄH! DUMMA MUN!

Mitt 00-tal

2010-01-01T23:46:00.002+01:00

För att effektivisera sammanfattningen lite av århundradets första decennie:

Jag har startat och drivit mitt företag, skaffat hund, flyttat till större lägenhet, förlovat mig, fått en son, skaffat kombi, köpt en villa, fått en son till, gift mig och inväntar en tredje liten knodd.

Jag har blivit överraskad och sviken, glad och besviken, överrumplad, utmanad och förlåten. Jag har älskat och ogillat, glatt och tröstat, vågat och fegat, planerat och satsat.

Jag har fått stresshjälp och matstrulshjälp och tillbringat i stort sett varje underbar sommar på Bornholm. Gråtit vid födslar och dödsfall, möten och avsked. Njutit av familjen, vännerna och jobbet, svävat och vimsat, landat och hittat mig själv.

Verkar ju ha varit en ganska avgörande period. Många frön har såtts. Så nu ser jag fram emot nästa årtionde då allt bara kommer att flyta på i absolut harmoni?

Skämt åsido, än är det väl inte dags att trycka på paus. Vi har ännu en livlig småbarnsperiod framför oss till att börja med. Heja oss!

Gott nytt underbart 2010!

LAOL Liten Alves Ordlista

2009-12-30T17:33:00.002+01:00

Dagens ord:
Garagehäpp – Piratskepp

PS. Men mycket har hänt sedan detta och detta.

Lavakulor

2009-12-30T17:27:00.003+01:00

Sönerna har hittat röda julgranskulor i en gammal låda. Eller förlåt mig, LAVAKULOR (mycket viktigt). Dessa hängs upp i granens nedre regioner med stor koncentration. Plötsligt upptäcker sjuåringen att några inte är lika blanka som de andra.

– Varför är den så'n? Liksom lite... du vet... eh...?
– Matt?
– Vaddå matt?
– Ja det heter "matt" när den inte är glansig.

Så håller jag upp en blank och en matt kula så han kan jämföra.

– Ahaa! Typ bromsblankig. För typ broms kan ju inte blanka tror jag. Som guld du vet.

Ja, kanske ungefär så.

Bloggterapi

2009-12-30T17:22:00.003+01:00

Jag har alltid skrivit dagbok, så länge jag kan minnas, men när jag startade bloggen så blev dagboksskrivandet automatiskt glesare. Grejen är att båda varianterna egentligen fyller samma funktion. Jag får skriva av mig när jag känner något, men skillnaden ligger i vad jag skriver.

Läser jag mina gamla dagböcker (om vi bortser från de tidiga versionerna där jag mest var olyckligt kär i någon eller tyckte att skolmaten var äcklig) så blir jag ganska deprimerad. De har fungerat som någon form av ventil för mig. Så där står bara en massa ledsamheter, ilska eller frustration.

Men så blir jag sittande och klickar runt på bloggen, och upptäcker plötsligt att jag sitter och småfnissar. För här har jag inte skrivit när jag varit ledsen eller arg, besviken eller deprimerad. Här skriver jag när jag vill minnas roliga saker eller när det hänt något speciellt. Eller när jag bara tänker på något särskilt.

Jag har uppenbarligen lärt mig att prata om varför jag är arg eller ledsen och därmed behöver jag inte pränta ner skiten i dagböckerna längre. Här har jag liksom gallrat fram de roliga minnena.

Mitt nyårslöfte (om jag hade sysslat med sån't) vore således; fortsätta med det jag gör, vara precis som jag är och blogga vidare, för det gör mig glad.

Så ja, pappa!

2009-12-27T22:13:00.004+01:00

– Sååå ja, pappa. Det är faktiskt bara ett spel!

Super Mario Bros på Wii. Inget för vinnarskallen i familjen, kan vi konstatera. Lite tveksamt om Guitar Hero Metallica är det heller.

Tips mottages tacksamt på Wii-spel där vuxna män ej kan misslyckas.

Med vänlig hälsning
/Guitar Hero-mamman och Super Mario-sonen

Dagen efter dagen D

2009-12-25T23:39:00.003+01:00

Nej, tänkte jag förut. Jag har inget att skriva om för vi har ju inte gjort någonting. Barnen har gått i myskläder (läs: pyjamas) i stort sett hela dagen. Jag klädde mig, men bara för att jag skulle ut på en långpromenad i kylan. Vi har varit så lediga vi kan vara med andra ord.

I doften och värmen från öppna spisen har här ätits julmatsrester, julgodisrester (förutom av lillebror då för han käkar bara frukt, i kollosala mängder), lekts med lego, kladdats med lera, kollats på film och sist men inte minst så har det spelats Wii. Guitar Hero Metallica. Vilken tidsslukare!

Vips var klockan halv nio och vi hade inte ens funderat på varken kvällsmat eller nattning.

Tiden går fort när man har roligt. Eller ledigt.

Dagen innan

2009-12-23T23:59:00.000+01:00

Dagen innan julafton är aldrig riktigt som den ska. Eller jo, det är väl precis vad den här. Den är lite flamsig och sprättig, lite spänd och lite stirrig.

Vi klarade oss ganska fint genom julgodisbaksdelen. Eller väldigt fint. Allt flöt på och vi har nu så mycket julgodis så jag gissar att vi egentligen skulle kunna stå oss till nästa jul.

Men dagens senare del blev mindre lugn. Vi hade till exelmpel en glasvas i sovrummet, med cirka en liter Bornholmssand i (finaste vita timglassanden). Som minne av vår förlovning.

Jag skriver "hade".

Någon tyckte det var kul att sprida ut den över sovrumsgolvet, och åka skridskor i den. Sanden. Jag kan ju därmed lugnt konstatera att eventuella hot om att "tomten inte kommer med julklappar om man inte är snäll" är hopplöst urvattnade och effektlösa.

Avsurning

2009-12-19T22:32:00.004+01:00

Sur lördag. Ingenting har gått min väg. Iskallt ute och vackert, visst, men orkade inte promenera med barnen och handla och vi hade ingen bil. Anledning till självömkan bara det. Kämpade med käk som barnen inte åt. Jo, de började käka när jag ledsnade och började stöka undan alltihop igen. Innan dess hade de fullt upp med att springa på toa eller sjunga, trolla och gestikulera.

Hunden har kissat både här och var, trots regelbunden rastning. Och lillebror hämtar, så snart han ser en liten kissfläck, rena handdukar och ska torka med. Med andra ord luktar hela tvättkorgen (och därmed badrummet) hundkiss.

Jag har tappat ett rått ägg på pappelinamattan.

Allt lego i stora legoväskan har luftats på vardagsrumsgolvet i två omgångar idag. Helt ok. Lego ska lekas med. Men det är inte helt ok när man barfota trampar på de pyttesmå bitarna.

Det har tydligen varit brottningsmatch i sovrummet också. För den (för en gångs skull) omsorgsfullt bäddade sängen såg man inte mer av än själva madrassen av.

Men. Om jag nu skulle ta och gräva fram det positiva:

Barnen åt ju tillslut. Visst, det tog ju tid, men vi hade ju ingen tid att passa. De satt hand i hand och kollade julkalendern på min dator. De gick själva ner i källaren, letade reda på bilmattan och släpade upp den för att leka. Utan bråk, bara kärlek. De hjälpte till att duka undan och vi har turats om att släppa ut kisshunden. Storebror duschade själv innan läggdags och avslutade med att trolla för mig ur hans nya trolleribok. Lillebror lät tillslut bli handduksskåpet och mannen svängde hem med grejer från ICA så vi har god frukost imorgon.

Och foppatofflor förhindrar smärta från pyttesmå legobitar.

Slutligen har jag förklarat för barnen att om jag säger dumma saker när jag är arg, menar jag det inte. Men att jag alltid menar det när jag säger att jag älskar dem. Vilket jag gör. Oavsett hur rosenrasande jag än är. Den biten förstod de, tack och lov. Där var vi rörande överens för första gången på hela dagen.

Nu går jag och knyter mig och imorgon kommer allt att vara annorlunda. Jag kommer att vara soliga mamman med det soliga humöret. För det smittar bestämt.

Älskade unge

2009-12-18T20:05:00.002+01:00

Fredag kväll. Har precis nattat lillebror och håller på att röja undan efter klipporgien i köket när storebror kommer smygande och meddelar att han gjort en överraskning till mig. I soffan. Om en liten, liten stund.

När jag några minuter senare knallar bort till soffan ligger han nerkrupen under filten och har bäddat till mig i sitt knä.

– Jag tänkte att du kunde få lägga dig och vila lite i mitt knä. Så att bebisen får vara stilla en liten stund, vill du det? Du vet. Så du blir alldeles lugn.

Åh, älskade unge. Det finns inget i hela världen jag hellre vill just nu än att ligga på din nallekudde i ditt knä. Och vara din mamma.

Klipptid!

2009-12-18T18:32:00.004+01:00

Tänk så roligt barnen kan ha med sax och papper. Och tänk så roligt jag ska ha när jag sopar upp resterna av fredagsnöjet sedan. Kan nästan inte bärga mig! Eller så kan jag det.

Ollväder

2009-12-17T18:28:00.000+01:00

Samtal vid middagsbordet en iskall kväll i december.

– Så, var ni på Musikskolan idag eller?
– Japp.
– Var det inte jättekallt att promenera dit?
– Jooo! Det var sviinkallt. Och jag fick en läxa.
– Läxa?
– Ja, jag skulle säga till min mamma att ge mig mera kläder.
– Oj, var det så kallt, men du hade ju fleecen under?
– Ja men jag vill ha oll.
– Oll?
– Japp. Jag behöver ha värsta ollvantarna och oll i overallen.

Här är jag väldigt nära fnissanfall, men håller mig som den periodvis goda mor jag är.

– Ja, ska det vara så här kallt så tror jag vi behöver fixa en ny overall.
– Ja, och ollsockar. Och kanske oll i mössan och kanske UTANPÅ overallen också. Och i sockarna. Och ollskor! Finns det typ?

Ok. De har tydligen diskuterat ull i skolan idag.

Applemamman

2009-12-15T22:04:00.003+01:00

Han känner mig väldigt väl, sexåringen. Tänk att man kan bli tårögd av en promenadteckning och ett litet Apple. Go'a unge.

Jag längst till höger med gosig tröja och Valentin går bredvid mig.

Julejuice

2009-12-14T23:59:00.000+01:00

Första gången käkade jag oliver. Andra gången var det kött och lättfil (dock inte nödvändigtvis i kombination).

Och den här gången, i väntan på lite snöflingor, vinterstämning och julskinka (hög tid nu), så kör jag Branflakes och lättmjölk för hela slanten. Och svindyr men underbart god juice.

Enkelspårigt kanske, men låt oss skylla på gravidnoja. Förhållandevis hälsosam sådan.

Funkar!

2009-12-14T01:26:00.000+01:00

Det enda positiva med att ligga sömnlös mitt i natten är att jag hör att Mats snarkspray funkar. Han snarkar ingenting!

Inte för att jag kan sova ändå, men det kanske hinner ändra sig.

Elaka Wiimakare

2009-12-13T16:18:00.003+01:00

Sexåringen spelar Super Mario Galaxy (Wii) och har väl snart gått igenom hela spelet gissar jag, men så kör han fast och missar och missar och missar. Uppgivet utbrister han:

– Näe. Nu tycker jag minsann att de som gjort det här spelet... typ i England eller nåt... att de är lite elaka mot oss barn. När de gör så'na där dödliga grejer. Det är bra elakt.

Tillägg önskelista

2009-12-12T22:23:00.003+01:00

Hm. Sexåringen har plötsligt fått för sig att han önskar sig en fyrhjuling i julklapp, var nu det kom ifrån. Jag förklarade vänligt men bestämt att så dyra saker kan man inte bara springa och köpa sådär. Det får man bestämma tillsammans och spara till.

Så. Med andra ord har han som vanligt överlåtit jobbet till tomtenissarna och har hastigt och lustigt och med påtaglig iver tillverkat årets (förhoppningsvis) sista önskelista, där det står:

FYRJULIG

Hoppas den sista tiden fram till julafton går undan! Eller att jag kommer på något sätt att förklara begränsningarna hos tomteverkstaden.

Ohyfs

2009-12-11T22:43:00.003+01:00

I morse var jag och lillebror och handlade på Willys. Endast två kassor var öppna när vi äntligen kom så långt som till den delen av shoppingturen. Då blir det fel i kassasystemet på något sätt. Så fel att kassören tar cashlådan och ber resten av kön (som då var ganska lång) att flytta över till nästa kassa.

Problemet: Här tror jag (dumt nog?) att med "flytta kön" menas att man flyttar kön i sin helhet. Alltså att det äldre paret framför oss, med innehållet från en full kundvagn urlastad på bandet till den trasiga kassan, ska få flytta först i nästa kassa också. Det tyckte inte 75% av kunderna, som jublande kryssade framåt, och lämnade en uppgiven tant och en oförstående farbror stående vid en stängd kassa med ett berg av varor framför sig.

Suck.

Lösningen: Kryssa över och parkera lillebror med barnkundvagn i kassan bredvid. Sedan hämta tant och farbror med överfull kundvagn och parkera dem framför oss.

Sedan blänga tillbaka och avfyra ett leende mot sur man bakom mig och lillebror. Dubbelsuck.

Skärpning people.

PS. Förutom den incidenten var själva shoppingturen rätt ok. Missade dock första bussen hem från affären för att lillebror ville nudda alla staketpinnar... och alla brunnar och samla alla pinnar och titta på alla hus och plocka alla stenar och stanna och sjunga luciasånger var tionde meter. Men hem kom vi och mat har vi och det är fredagkväll. Bra så.

Lussebus

2009-12-10T20:48:00.004+01:00

Om det hade varit möjligt hade jag lagt ut en fin bild på ett bedårande sött luciatåg som framfördes av Valentins föreskoleklass ikväll. Men det var inte det lättaste att få dem att fastna på bild. För direkt efter att de sjungit och läst och sjungit igen så var det som man blåst med en kompressor i en öppen mjölpåse (jag vet, fånig liknelse) för de var överallt.

Det härliga var att alla sprang. Varenda unge. De dattade, hoppade, hjulade, brottades och tjöt av skratt. Allihop. Jag tyckte mig ana en go' sammanhållning i den där lilla sprallklassen, där alla liksom fick plats. Minst lika fint som själva luciatåget, men aningen mer högljutt.

Nåväl. Bild blir det alltså inte tal om. Men jag inser att vi kommer att uppleva en hel hög luciatåg de närmaste åren. Däremot tog jag en bild på sexåringens efterlängtade tandläkarbesök igår. Här konverserar han med tandsköterskan om varför hon har platsskydd kring glasögonen:

Tillfälligt urladdad

2009-12-09T22:35:00.001+01:00

Jag är frusen och nerbäddad under täcket och min nya tjocka filt... och precis när jag skulle börja skriva om sexåringens tandläkarbesök upptäckte jag att strömmen var slut i datorn. Och orkar jag hämta strömkabel? Näppeligen. Orkar jag blogga om det på mobilen istället? Näh.

Så, jag är tillbaka igen imorgon. Laddad både med ström, sömn och värme.

Natti.

Tack för hjälpen

2009-12-06T23:26:00.001+01:00

Han skulle hjälpa till att leta efter tomtekläderna sa han. Hade jag vetat vilken sökmetod han körde med, hade jag sprungit in i hans rum direkt och berättat att jag hittat dem. Direkt.

Men nu fick vi en spontan söndagsröjning av hela lillebrors garderob. Det var ju trevligt. Eller nå't.

Fyndar hamn

2009-12-06T10:07:00.002+01:00

Vi käkar sen söndagfrukost och Nyhetsmorgon hörs från tv:n. Där pratar de om "ett klimatmöte i Köpenhamn dit 15 000 delegater åker". Sexåringen reagerar genast:

– Köp en hamn? För 15 000? Det kanske vi skulle göra mamma?

Morgon med flyt

2009-12-04T16:54:00.005+01:00

Mats var ledig idag så jag började jobba klockan sex imorse men vid vid halv åtta åkte jag hemåt för att skjutsa Valentin till skolan.

Eftersom det vanligtvis är jag som lämnar och hämtar på dagis så vet jag hur disträ en liten sexåring är när man försöker få honom att bli klar i tid. Det berättas och gestikuleras och tuggas smörgåsmönster i oändlighet och i 99 fall av 100 så kommer han på att han ska på toa när vi är på väg ut genom ytterdörren.

Den här morgonen var jag i god tid, och åkte direkt hem för att eventuellt skynda på de alltid sackande morgonrutinerna lite. Jag väntade mig att hitta en Valentin i pyjamas i stort sett. Eller orörda mackor på köksbordet.

Några minuter över halv åtta hittar jag Valentin sittandes i sitt rum. Han leker. Han har ätit frukost, klätt på sig och varit på toaletten. 20 minuter innan den tid jag sagt att jag skulle dyka upp.

– Men, sa jag, är du redan klar?
– Japp.
– Men... så här snabb är du ju aldrig när jag är hemma på mornarna.
– Nä, men pappa är ju lite lat du vet... så jag fick väl fixa't då.

Hur ska jag tolka detta? Om jag väcker ungen, ställer fram frukosten och sedan går och lägger mig igen... blir han klar direkt då?

Skämt åsido, tål att tänkas på. Det där med morgonstrategier är inte riktigt min kopp te.

Fel vana

2009-12-03T22:02:00.002+01:00

Varje kväll ligger jag här och skriver en snutt. Oftast har jag massor att säga men så somnar jag. Med händerna på tangentbordet. Vaknar till med ett ryck och väcker datorn för att se så jag inte råkat publicera någon konstig halvtrött text på vägen in i drömmarnas värld. För att detta inte ska hända igen fattar jag mig kort.

Tänk om, tänk rätt. Har halvskrivna bloggtexter om svinisen, om min hysteriska gårdag som avlutades med en långt ifrån hysterisk tösaträff, om julklappslistan som inte finns, om hjälplöshet, om... ja. Ungefär så.

Måste pränta ner de där tankarna lite tidigare. Eller bara vänja mig vid att sitta upp (och gärna lite obekvämt) när jag gör det.

Over and out.

Mormor äger

2009-12-01T19:26:00.002+01:00

Jo, så är det, enligt en jublande Valentin. För mormor har köpt julkalendrar till två lyckliga pojkar. Eller en lycklig pojke i alla fall. Den yngre av dem hade lite svårt att förstå varför man bara ska öppna en lucka, och varför i helsicke man var tvungen att öppna just den luckan. Så han kör ett eget system och väljer en varje dag säger han. Åtminstone för nu.

Efter att ha sett dagens premiär av den ständigt omdiskuterade och kritiserade årliga julkalendern, kan jag konstatera att nu aldrig blir förr. Att det inte är inne med dämpade färger och gulliga röster och söta små troll. Nej, nej. Det är superhjältar högt och lågt och det är superkrafter och rädda-världen-situationer hela tiden.

Men så inser jag att det är självklart. För som världen ser ut idag (i jämförelse med förr) behövs superhjältar och superkrafter. Det behövs ett jävlar anamma hos barnen och en självklar inställning av att inget är omöjligt. Ut och rädda världen bara!

Sagovärldar är söta och gulliga i all sin prakt, men det är bara att inse att det var då. Nu är nu. Nu är det superhjälttider. Stundvis ganska underhållande sådana.

Så nu sitter jag här och instruerar barnen hur man öppnar julkalendrar, för det är i alla fall som det alltid har varit.

Mormor, som sagt, du äger.

Slutsnoozat

2009-11-30T22:35:00.003+01:00

Snooze är idiotiskt. Vilket påfund. Att spontant ge sig själv tillåtelse att slumra en stund till när man egentligen skulle gå upp. Att istället för att sova på riktigt i kanske femton eller trettio minuter till, välja att hacka sig igenom den sista snutten sömn man får den morgonen.

Både jag och Mats ställer våra klockor med en stunds snoozemariginal, men nu får det vara slut med det. Sådana här becksvarta, regniga mornar märker man ingen skillnad om klockan är fem eller halv åtta. Man känner ingen skillnad om man snoozat tre eller sex gånger, men desto mer när man tillslut vaknar till så pass att man upptäcker att klockan är på tok för mycket för att ens ett springerlopp till dagis i pyjamas ska kunna reparera skadan.

Vuxna människor. Hålla på på detta viset. Skärpning. Nu.

Nu ställer jag klockan på exakt 06.30. För det är exakt då jag behöver gå upp för att i lugn och ro hinna få koll på barnen, frukosten, väskorna och morgonfriden.

Snarkar'n

2009-11-28T00:01:00.003+01:00

Igår var vi i Jönköping och julklappsshoppade. Bland annat.

– Du älskling... var ska jag ställa snarksprayen?
– Vaddå (flinar)? Du menar väl inte att jag snarkar.
– Nä, just det.
– Du däremot, ojojoj!
– Eller hur?
– Ja, vad är det annars som låter när du sover?
– Du.

Uppföljning av snarkspraytestet kommer eventuellt, beroende på två saker. 1) Om föremålet för testet väljer att testa. 2) Om jag känner att resultatet är det minsta läsvärde i.

Skitväder

2009-11-25T23:30:00.003+01:00

Det finns många anledningar till varför det skulle lätta med lite snö just nu. För när man kommer till fritids på eftermiddagarna får ordet skitväder plötsligt en allt för uppenbar innebörd.

Men det finns ju alltid någon som tjänar lite extra julpengar på att vi kör tvättmaskinen varm här.

Julklappsplanen

2009-11-24T23:19:00.003+01:00

Jag har en liten funderare till sexåring. Han funderar ofta på hur han ska lösa saker och ting. Som det där med julklappar till exempel.

Efter att ha skrivit sin femte proppfulla önskelista, varav jag bara fått se två, börjar jag blir lite smått orolig över hur förväntningarna ser ut inför julafton. Så jag förklarar att man kan önska sig hur mycket saker som helst men att det ju inte går att få allt som man vill ha. Jag vet att han vet. Men jag blir osäker när jag ser hur de där stora blå ögonen glittrar av upprymdhet. Men det visar sig ju förstås att han har en plan där också.

– Men du, mamma. Det är ju därför som jag lämnar önskelistorna till tomten juh! Då behöver ni inte köpa mycket saker, för tomtenissarna gör ju alla julklappar i verkstaden. Typ. Det är skitsmart.

På något sätt så hade det gjort saken lite enklare om han verkligen genomskådat tomten i år. Men bara för mig. För honom är det enklare än någonsin för tomten har hittills fått mail, brev samt personligen överlämnad önskelista.

Och snart kommer nog även reprisen från förra året, att älskade ungen lite diskret letar igenom min mobil efter telefonnumret.

Jultecken

2009-11-20T21:52:00.004+01:00

Nu har julen börjat. Åtminstone lite grann, för idag var jag och mamma iväg på julmässa i Sägnernas hus. Kollade på jultomtar, provsmakade glögg, åt julsmörgås och drack julmust i värmen från en öppen spis och till ljudet av julmusik.

Och det ligger en pepparkaksdeg i kylen som jag får nalla av. Det är sådana saker som är tjusningen med att vara vuxen. Att man själv kan bestämma om det är värt att få lite ont i magen för att man nallar av pepparkaksdegen. Det är alltid värt det.

Sist men inte minst. Sonen har nu skrivit tre proppfulla önskelistor som ska överlämnas till tomten på söndag kl. 15. Tur är väl det för listorna blir bara längre och längre och till 90% består de tv-spel eller tv-spelkonsoller. Resten är tack och lov legobyggsatser (Star Wars och Indiana Jones).

Tiden fram till jul får gärna gå hur långsamt som helst, så man hinner njuta av ljusen och lussekatterna, men med tanke på de växande önskelistorna här hemma, så kan tiden fram till söndagens tomtedate gärna rusa.

En förälders skräck

2009-11-18T22:22:00.003+01:00

Det finns en oerhört fin blogg om en oerhört fin familj, som bland annat består av en liten kille som heter Abbe. Den måste läsas. Nu.

Idag skrev Abbes pappa om något gripande och skrämmande. Att på avstånd se sina barn bli illa behandlade. Den känsla som beskrivs här är nog varje förälders mardröm, oavsett omständigheter.

Lämnar ordet till Heja Abbe idag. Läs här.

Kärleksfullt glassbad

2009-11-16T21:22:00.003+01:00

Ikväll blev en ovanlig och speciell kväll. Vi var av någon anledning helt i fas och kl. 18 hade vi ätit middag och diskat undan. Barnen satte sig för att kolla Scooby Doo och jag kröp ner i ett varmt bad. Det har jag inte gjort väldigt länge. Efter några minuter tittar treåringen in genom badrumsdörren... med en pinnglass i handen.

– Ä de okej om ja tar den här mamma?
– Hmm (smått oförmögen att orka protestera), ja ok. Det är ok. Fråga Valentin om han vill ha också.
– Ok.

Sedan går det någon minut till och plötsligt kommer lintotten tillbaka. Nu med en glass till i handen.

– Ja tänkte du ska ha en också. Så du får de lite muuusigt i badet.

Så räcker han fram en päronsplit till mig och sätter sig på pallen bredvid badkaret. Sedan sitter han där och småpratar och frågar vad jag gjort på jobbet idag. Om jag lekt något roligt på min dator, och om jag har ätit någon god mat. Han ler med hela ansiktet och klappar mig på kinden. Han säger att jag är snäll och att jag får komma på hans kalas.

Den där lilla stunden kommer jag att rista in i mammahjärtat.

Och så var det det där med tomten

2009-11-15T21:31:00.003+01:00

Förra vintern började jag så smått skymta slutet för tomteeran för vår sexåring. Jag har inte tänkt så mycket mer på det men idag förstod jag att tomten i högsta grad finns. Och nissarna. På Nordpolen. För här har skrivits önskelistor på löpande band.

Ikväll skjutsade jag den sprittande snart-sjuåringen till en postlåda så att han kunde posta en av sina önskelistor (han garderar nämligen lite).

– Mamma, hur kommer brevbäraren till Nordpolen egentligen?
– Nja. Jag vet inte. Han kanske inte behöver åka dit. Breven kanske blir hämtade.
– Jaaa! Just det! Så måste det vara! Nissarna kommer och hämtar breven!
– Ja, det är ju lite smidigare.

Tystnad.

– Men mamma, hur får de ur breven ur brevlådorna då?
– Alla tror ju olika saker, men jag gissar att nissarna inte hämtar breven i brevlådorna, utan på postkontoret. När de är sorterade. Då kan de ju plocka upp den stora högen som det står Tomten på.

Tystnad.

– Men... mamma? Går inte larmet då?
– Larmet?
– Jaaa, du vet, typ om nissarna går in på postkontoret. De har ju ingen kod och sån't... Men DU! Tomten kanske messar koden till alla tomtenissarna, så att de kan komma in. Det gör han nog, eller hur!?

Nu vet ni. Tomten goes mobile. Nu är det bara en tidsfråga innan han börjar Twittra också.

Seriesnattare i farten

2009-11-15T13:17:00.004+01:00

Jag har den senaste veckan funderat över, nej jag har varit irriterad över, hur vår trådlösa telefon kan vara borta. Puts väck.

I ett uppgivet tillstånd ringde jag till och med till Telia och bad dem att koppla om vårt hemnummer till min mobil, så att vi åtminstone skulle kunna svara om någon ringde.

Men för fem minuter sedan kom den fram. Jag röjde på bänken i badrummet och där låg den, snyggt och prydligt inlindad i en ren liten handduk. Under en trave med barnkläder.

Nu vill jag ju på inget sätt beskylla någon särskild för brottet. Men om vi säger så här; jag har letat i varenda legolåda, briospis och leksaksgarage. Utan resultat.

Och jag känner viss oro över att se hur gärningsmannen i detta läge väljer att bryta mönstret. Jag som precis trodde jag lärt mig läsa det gamla.

Skratta eller gråta

2009-11-14T16:19:00.001+01:00

Dagens ska-jag-skratta-eller-gråta-situation utspelades för en stund sedan, mitt i bullbaket då storebror plötsligt skriker högt från sin pall vid köksbänken. Bredvid honom står en nöjd lillebror, som precis smetat in armarna, magen och håret med... vetemjöl.

Precis när jag ska rusa fram och säga honom ett sanningens ord, vänder han sig om med ett bländande leende på läpparna och utbrister:

- Så! Det är superhjältkräm!

Vi skrattade. Det kunde liksom inte hjälpas.

Bekännelse

2009-11-13T22:21:00.002+01:00

Idag har jag gjort det. Jag har ringt Tomten. Och förklarat högt och tydligt att lillebror kanske inte är så intresserad av julklapparna men att jag kanske kan ringa igen om han skärper till sig.

Just snyggt.

Men vaddå. Ibland har nöden ingen lag. Och jag och lillebror var nog helt överens om det mesta i kanske femton minuter efter det samtalet. Alltid något.

FOTNOT Tomtens telefonnummer finns inlagt i varje förälders mobiltelefon. Tyvärr kan inte barnen se det eller ringa det för Tomten har kodat så att bara mammor och pappor kommer igenom.

Om lurar

2009-11-12T20:14:00.003+01:00

Om lillebror sover på dagis så är det för att han behöver det. Då. Ibland sovs det, ibland inte. Vissa veckor sovs det flera dagar och vissa veckor inte alls. Och det har inte fallit mig in att be fröknarna att på något sätt avstyra honom från att somna.

För visst är det viktigare att han hämtar andan när han behöver – och orkar ha roligt även under eftermiddagarna på dagis. Det är viktigast. Inte att han somnar en viss bestämd tid när vi väl kommer hem och äntligen får ses lite. Så tänker jag.

Men.

Jag ljuger om jag säger att jag inte njuter lite precis nu. När lillebror somnade halv sju (storebror åtta) och jag nu sitter i ett tyst och lugnt hus och filosoferar.

Därmed inte sagt att jag ändrat min grundinställning. Nehejdå. Sov ni älskade ungar, medan ni har möjligheten.

Vardagslycka

2009-11-10T23:05:00.004+01:00

Sexåringen jublar. Idag kom lappen. Om att han fått en tid för undersökning hos tandläkaren. Som han har längtat!

Själv har jag lite svårt att förstå tjusningen. Kan det vara klistermärkena som gör det?

Fast i och för sig. Just nu kan jag ju bara glädjas. Det är ju inte mitt tandläkarbesök.

Matkritikern

2009-11-09T19:28:00.003+01:00

Vi har käkat lasagne ikväll. Sexåringen bar undan sin tallrik men kvar på lasagnetallriken låg en spridda skurar med köttfärs. Någon meter från bordet stannade han plötsligt och sa med myndig stämma...

– Du mamma. Jag menar typ inget dumt nu eller så. Du ser, det ligger typ lite köttfärs kvar här? Jag tänkte att nästa gång kanske du kan blanda in något annat. Typ någon annan sås eller så. Så kanske det blir lite godare. Jag gillade typ inte den så himla mycket. Bara så du vet nu då.

Onekligen dagens sötaste (och som tur är enda) förolämpning.

Ge mig en valium

2009-11-07T22:04:00.006+01:00

Eller kanske inte förresten, för jag har tydligen fått kläm på det där med att räkna till tio. Som igår kväll till exempel, då vi hade besök av sexåringens gudföräldrar och deras dotter.

Efter 15 minuter inser jag att alla är ganska trötta. Eller rättare sagt mina barn är väldigt trötta och förmodligen väldigt hungriga. Lillebror är fullständigt oregerlig... ett tillstånd som sakta men säkert övergår i ren jävelskap mot storebror som troligtvis försöker värja sig. Jag skriver troligtvis eftersom jag lagade mat när detta hände och kunde bara höra själva reaktionerna på lite håll. Som "Aaaaaajeeee!" och "AAAAAAAAAAAAAAAAAJEEEEEEEEEEEE" och sedan gråt.

Här slutar det med att de slår varandra var sin gång. Lillebror som börjar och sedan storebror som tillslut inte kan annat än att ge igen. Så de placeras vänligt men bestämt (mest bestämt) i var sitt rum. Var sin ringhörna. Ringhörnor i samband med syskongräl är inte direkt kända för att vara statiska så jag töjer efter en stund lillebrors hörn till vår sovrums-tv och Bambifilmen. Storebror är i det läget ledsen och arg för att vi inte har en TREDJE tv som han kan kolla på, själv. Suck. Han ropar men håller på att tappa rösten så det låter mer som ett hest väsande. Lillebrors rop från andra sidan huset är av modell mistlur.

Så där emellan ringhörnorna, med små nedslag vid spisen, rör jag mig under ytterligare några minuter. Och det går upp för mig att jag är kolugn. Hade denna situation uppstått för ett par år sedan hade mitt blodtryck stuckit iväg all världens väg.

Avtrubbad eller immun. Eller så har jag blivit berikad med en ofantlig lång stubin. Bra whatever.

Ge mig en order

2009-11-02T21:39:00.010+01:00

Jag måste bara få skriva av mig lite. Oftast gör jag det för att reda ut saker och ting för mig själv. Brukar vara ett fungerande koncept så jag gör ett försök. Med svinis.

Så. Idag kom lappen från skolan angående den stundande eventuella vaccinationen. ERBJUDANDET om vaccination. Vi kan inte råda till vilket beslut du ska fatta men antingen dör du av svinis eller så dör du av sprutan. Sjuk blir du kanske i vilket fall. Typ.

Jag hade inte kännt mig så handlingsförlamad om det handlat bara om mig. Men nu ska jag bestämma åt mina barn om något som jag inte vet något om. Jag ska försöka kryssa ja eller nej på den där lappen med förankring i ett informationsflöde som till största delen skett från löpsedlar och kvällstidningsrubriker. Omöjliga att stänga av. Omöjliga att blunda för. För hur mycket jag än försöker så KAN jag inte blunda för att det står att en liten treåring dött i svininfluensan. Oavsett vem som skrivit det och oavsett vad omständigheterna är. Det skär i hjärtat.

Om ändå en enad läkarkår hade varit tydlig och sagt åt mig vad jag ska göra, men så är ju långt ifrån läget. För de vet ju inte heller. Helt plötsligt så hör man om läkare som inte tänker vaccinera sin egen familj, och nästa rekommenderar alla att vaccineras för de eventuella riskerna är då rakt inte värre än de som kommer med den traditionella influensasprutan. Och en vän säger jajjemen, självklart ska vi vaccineras, nästa säger blankt nej. Och som grädden på moset deklarerar Schweiz att varken barn, ungdomar, gravida eller äldre ska ta vaccinet. Ok, då kan jag ju ta sprutan då, men det är inte det som ger mig beslutsångest. Det är ju ungarna. Jag vill känna att jag kan ta ett klokt beslut men det går inte. Det är lotteri.

Bortsett om man själv blir dålig (av spruta eller svininfluensa, spelar ingen roll) så vill jag ju självklart inte att någon annan som riskerar att dö av smittan får den från oss.

Så kommer lilla lappen. Ja eller nej. Och jag skriver av mig lite för att reda ut nystanet. Det hjälpte inte ett dugg.

Och för första gången sedan jag blev mamma önskar jag att barnen var vuxna och kunde ta egna beslut.

Älskade kaos

2009-10-29T18:42:00.004+01:00

Idag har varit en mycket konstig dag. Eller konstig morgon.

1. Jag vaknade själv, utan att mobilen larmade.
2. Jag steg upp kl. 06.00, själv.
3. Jag var själv inne i badrummet, tvättade mig och borstade tänderna.
4. Jag hann välja bland olika kläder.
5. Jag hann lägga tillbaka de kläder som jag inte valde, i garderoben igen.
6. Jag knäppte igång kaffemaskingen (glömde visserligen att dricka kaffe men ändå, den var igång).
7. Jag hittade alla saker jag skulle få med mig.
8. Jag kom ihåg att packa ner laddkabeln till laptopen.
9. Jag kom ihåg att packa ner laddkabeln till mobilen.
10. Jag kom ihåg att packa ner matlådan.
11. Jag körde i snigelfart till jobbet och hann både dricka lite kaffe och jobba i över en timma innan morgonmötet...

men...

12. Jag saknade mina yrväder sjukt mycket.

Kaosmornarna är lättare att se med glimten i ögat när man får lite avstånd.

PS. Och japp, nu är kaoskids tillbaka från farmor och mormor... och lillebror kom precis på att han var trött och lade sig ner på golvet för att skrika en stund, men vad gör väl det? Jag har fulladdade mammabatterier och ett bokpaket från Adlibris.

Vem snor?

2009-10-28T23:16:00.003+01:00

Valentin, sex år, har fått nya fina lampor till sin cykel. Nya, värsta grymma, coola lamporna. Du vet. Det var stort imorse när han för första gången fick cykla med dem monterade på cykeln i höstmörkret. Visserligen kom han underfund med att det var lite väl ljust för lampor just då, så han stängde av dem för att spara batterierna. Men ändå.

Så stannar han till med cykeln för att vänta in mig och lillebror som promenerar en bit bakom... slinter i höstlöven och välter. En lampa krossas smärtsamt rakt mot astfalten och tårarna väller fram i Valentins nyss så lyckliga ögon. Vi konstaterar snart att det inte går att laga lampan eftersom plexiglaset i fram gått sönder och plastkåpan på ovansidan är krossad... men att han ju har en kvar. En cool lampa finns ju kvar i fram.

Han blir lite gladare och faktiskt nöjd med att båda inte krossades mot marken.

Men fem minuter senare, när vi når cykelställen vid skolan, säger jag liksom i förbifarten

– Plocka bort lampan också och lägg den i din väska, Valle.
– Varför?
– För att någon kan... hm...
– Vaddå, ta den? Vem då?
– Nja... En del fattar helt enkelt inte vad som är fel.
– Vem? Inga skolbarn väl? Och inga föräldrar?

Fan, vad bitter jag känner mig i det läget. Budbäraren som måste hinta om att världen är rätt orättvis, utan anledning. Det är helt absurt att jag ska behöva stå och säga till en sexåring att han ska ta med sig sin cykelbelysning in i väskan för att någon kan ta den. Patetiskt och obehagligt. Han har ju inte blivit av med något än men med en liten knapptryckning så är ju lampan väck. Bara för att det går, inte för att det är något ekonomiskt värde i den. Men för Valentin är det ett värde som blev ännu verkligare stunden innan då den ena lampan gick i tusen bitar. När jag möter den lille sexåringens blick ser jag att han funderar lika mycket som jag.

– Jag tar med den in då, säger han och öppnar väskan. Så kommer det inte vatten i batterierna om det börjar regna i alla fall.

Skönt. Där kändes verkligheten med ens varm och snäll igen. Vi kör på den.

LAOL Liten Alves Ordlista

2009-10-26T21:30:00.002+01:00

Inte lätt att förstå allt, alltid.

– Får ja' spela mamma?
– Jaaa, ok det går bra.
– Får ja' det?!
– Japp, en liten stund då. Vad ska du spela?
– Oi-yaoo tio-waow
– Vad, sa du?
– Oi-yaoo tio-waow!
– Men Alve, jag förstår inte riktigt vad du menar?
– OI-YAOO TIO-WAOW!

Här rycker storebror in och översätter åt denne annars ganska välartikulerade treåring;

– Men åh! Han säger ju Guitar Hero juh!

Och hur? HUR skulle jag kunna höra det?

Onda leksaker

2009-10-26T15:26:00.007+01:00

Det där med små leksaker. Lego and friends. Så här ser det ut vid skapandet av alla framtida färdmedel genom rymd, vatten och djungel (för snart kommer mänskligheten endast färdas i legofarkoster, det är tydligen... sant):

Jag tycker det är helt ok, tro mig. Men vissa saker gör lite, lite ondare att trampa på än andra. Som den här till exempel:

Detta är lillebrors produktionsyta. Han fixar mest med sin djur. Onda djur, alltihop. Särskilt precis i hålfoten.

Men ondast av dem alla är den här gröna mardrömmen:

Tyvärr så finns det tydligen ett visst underhållningsvärde när mamman (läs: jag) halkar omkull på denna gröna slimehand. Men tyvärr kommer med all säkerhet försvinna spårlöst till slimehandhimlen inom en mycket snar framtid.

Myrstack

2009-10-23T23:12:00.004+02:00

Det är inte så att jag inte har något att skriva om. Nej, jag har en massa saker i huvudet som jag liksom vill få ut här, och ännu fler bilder i telefonen som jag av någon anledning brännt av för att jag i det läget såg någon form av bloggvärde i dem. Men just nu så pressas alla inspirationstankar undan av en enda grej.

Sömn.

Jag måste verkligen samla ihop mig och hämta in (jag vet att man inte kan men det är skönt att tro det) lite sömn som jag prioriterat bort i veckan.

Men någon gång ska jag skriva om alla de där myrorna som far omkring i skallen några minuter innan läggdags. Min ambitionsnivå är tydligen på topp då och jag ligger och klurar på om jag ska skriva en bok, eller rita en, och att jag borde ta tag i mitt fritidstecknande innan det försvinner ur händerna på mig. Eller att vi kanske skulle sluta säga till snickare att det inte alls är det minsta bråttom med vårt badrum, eftersom det då inte kommer några offerter alls. Och kanske renovera gillestugan, och köpa julklappar skittidigt så man är färdig innan det ens blir julstämning i butikerna. Eller så...

Nu. Sova.

Följa Lillpappan

2009-10-21T22:08:00.006+02:00

När jag under ett svagt ögonblick i kväll beslutade mig för att lära lillebror vad följa John är för någonting, kan jag inte ha räknat med alla de hoppstilar det finns i en treårings medvetande. Vi har i stort sett hoppat ner en fåra i golvet genom hallen, köket och vardagsrummet. Grodhopp, dinosauriehopp, kohopp, Bambihopp, Pappahopp... och Lillpappa-hopp.

Lillpappan är treåringens låtsaskompis som är med oss lite då och då numera. Han sitter bredvid lillebror vid matbordet, han berättar var teskedarna är när de plötsligt saknas ur kökslådan, han håller koll så att tänderna blir rena när man borstar dem, han får lektioner i hur man klär på sig kläderna snabbt på mornarna (just den biten kanske går sådär) och han är alltså en hejare på att hoppa tre hundra varv runt i huset precis innan läggdags.

Till råga på allt så är lillpappan en mästare på att sno min plånbok och plocka ur alla plastkort. Som tur är så hittar otroligt hjälpsamma lille treåringen alltid korten instoppade i bondgården i sitt rum. Vilken himla tur man kan ha va'?

Flås. Och sov sött!

PS. Signalementet på denne lillpappa är lite vagt, men gissningsvis är han ca femton centimeter lång och ryms ganska enkelt i en hand eller jackficka.

Värsta och bästa

2009-10-19T23:48:00.004+02:00

Jag har sagt det flera gånger förr, men jag gillar fortfarande måndagar och jag gillar den här måndagen också trots någon dipp på morgonkvisten. Men det tillhör ju rutinerna numera så det tänker jag inte älta nämnvärt just den här gången. Men en kortvariant kan jag kosta på mig innan jag packar ihop kvällens jobblunta och kryper till sängs;

Måndagens värsta är morgonens strid om huruvida sexåringen skulle bära vinteroverall till dagis eller ej. Jag bestämde nej. Han bestämde sig för att lägga sig på golvet. Som vanligt konstaterade jag, på väg mot jobbet något århundrade senare, efter ännu en morgon som gud glömde, att det inte var värt att bråka om egentligen. So what om han fått vara lite svettig en stund.

Måndagens bästa är när samme sexåring går hand i hand med en blundande lillebror förbi skolgårdens klätterställning på vägen hem. Bara för att lillebror inte ska se allt det roliga och vilja klättra. Bara för att storebror ska hem. Bara för att mormor ska komma tre timmar senare.

Lite surt och mycket sött. Måndagsgodis light.

Jobbångest?

2009-10-18T19:47:00.002+02:00

Precis innan läggdags så börjar sexåringen prata om jobb. Hans framtida jobb, och han är uppenbarligen lite smått bekymrad;

– Man jag vet inte vad jag vill jobba me'!
– Du kan göra vad du vill, Valentin. Huvudsaken är att man gör något man tycker är roligt, för man jobbar ju ganska mycket. Då är det ju synd att ha ett trist jobb.
– Men... är du chef?
– Nja, jo det är jag väl.
– Över vem då?
– Jag är min egen chef kan man säga.
– Men kan du sparka dig själv då, om du tycker det blir tråkigt?
– Ja, det kan jag väl på sätt och vis. Jag kan ju bestämma att jag vill göra något annat. Men det vill jag inte. Jag älskar mitt jobb.
– Man jag då? Vad ska jaaaag jobba med?
– Det behöver du ju inte bestämma än på jättejättelänge. Men vad tycker du är roligt?

Lååång betänktetid här. Sedan säger han nöjt, med världens mysigaste sagoberättarröst:

– Jag tror jag ska skaffa mig en liten stubbe. Och en yxa. Och jag tror jag kanske börjar imorgon.